Glöd

Ungdomstidningen Glöd har under senaste tiden uppmärksammat gatukonst ganska mycket. Det har inte skrivits så mycket om det men senaste numret hade ett uppslag med bilder på spektakulära gatukonstverk från Stockholm och Malmö. På internet hittade jag detta reportage: http://glod.se/t/Page____28994.aspx och det ska finnas en tråd om gatukonst i diskussionsforumet. Andra inslag om gatukonst av Glöd:
http://glod.se/t/Article____469.aspx
http://glod.se/t/Article____28192.aspx

Promenad i Örebro

I alla böcker i ämnet jag läst tas bara konstnärer i storstäder upp men jag skulle gärna vilja kartlägga gatukonstnärerna i Örebro, min hemstad, och kanske andra lite mindre städer. Alla städer har mycket gatukonst att erbjuda, vilket kanske inte märks förrän man skrapat lite på ytan, man måste alltså titta noga.
Dagen efter jag lämnat in den tryckta tidningen till min handledare (Gatans Picasso är mitt projektarbete) tog jag en lång promenad genom Örebro och hittade fler skatter än väntat. Kameran på min mobil är inte den bästa men jag ville verkligen fånga dessa verk och lägga ut på bloggen:

Problemet med att kartlägga de bakom dessa verk är att de sällan är signerade och ja, det är helt enkelt mycket svårt att veta vem som gör dem.

I pappersformat

Äntligen har jag lyckats trycka tidningen/bloggen i pappersformat, nästan alla inlägg på bloggen finns med fast i mer redigerade format och den är fullproppad med härliga bilder och snygg layout. Intresserade av att köpa en kopia för en billig slant kan ta kontakt med mig.

Graffiti World

Graffiti world
Nicholas Ganz
Thames&Hudson

Betyg: 3

Denna bok är på engelska men det gör inget då det inte är mycket att läsa, det fina med den här boken är nämligen alla bilder! De är fantastiskt bra tagna, stora och framförallt många. Det främsta boken ger är en bild av hur utbrett graffiti är och hur olika/lika det uttrycks i olika länder världen över. Detta görs med artistpresentationer och massor av bilder. Är du konstnär, oavsett vad ditt underlag är, kommer du att få massor av inspiration från Graffiti World!

Graffiti world känns lite för tung och tjock för att sträckläsa, den fungerar bättre som ett uppslagsverk eller just inspirationskälla. Den oförsiktige klipper med fördel ut bilder och sätter upp på väggen i ram.
Det som saknas är synen på konst i det offentliga rummet som ett problem och synpunkter, men som sagt är det mer en bilderbok och uppslagsverk.

Kåseri: Vad är konst?

Den senaste tiden har medierna visat hätska debatter om var konsten gränser går. Dessa debatters bränsle har varit provokativa konststuderandes examensarbete som bl.a. inneburit sabotage, utnyttjande av vården och varit samhällsnedbrytande på många sätt.

Filmen ”Territorial Pissing” visar hur en konststuderande vandaliserar en tunnelbanevagn med hjälp av sprayfärg och våld och påstår att det är konst. Kulturminister Lena Adelsohn Linderoth anser dock inte att det kan klassas som konst och SL kräver en ursäkt och 100 000 kr i skadestånd av studenten. Konstfacket har stått bakom andra olagliga konstverk och även polisen verkar inte speciellt upprörd alla gånger, insatsstyrkans väggar i Solna pryds av illegalt graffitiverk gjorda av tre unga killar. Daniel Diaz är en av dem och säger till Dagens Nyheter i en artikel 18/2- 09 att han ställer sig positiv till ”Territoral Pissing” och blir själv personligt illa berörd av kritiken som riktats mot filmen.

I BRÅ:s idéskrift ”Klotterförebyggande åtgärder” sätts gränsen mellan klotter och gatukonst tydligt: legal graffiti på tillåtna väggar är konst och allt annat är klotter. I skriften beskrivs all gatukonst – framför allt den legala som en nagel i ögat på polis och politiker. Här målas nästan en hel generation upp som skadegörare och man ställer vuxna mot ungdomar, vilket inte är helt korrekt då många som sysslade med graffiti och gatukonst som unga fortsätter göra det som vuxna men då med större diskretion och utarbetad teknik. Det skrivs även i rapporten om ungdomar som kommer in i graffitikulturen lätt blir grovt kriminella och missbrukare eftersom de antagligen är ute sent på nätterna.

Myndigheterna ger alltså en väldigt tvetydlig bild om vad som är konst, speciellt när gatukonstverk så som så kallade ”rondellhundar” ställs ut i rondeller utan tillstånd och hyllas och konstprojekt som ”Örebro Open Art” sponsras av Örebro kommun medan politiker rasar mot graffiti och nästan allt BRÅ-klassat klotter saneras bort. Att inte Konstfacket och politiker är överens om vad som är konst är ger också förvirrade signaler till samhället men öppnar även upp för en viktig debatt: vad är konst?

Går det att bestämma vilket konstverkt som får klassas som konst och vem ska göra det?

Intervju med La Bastardilla

I oroliga Colombia lever gatukonsten som aldrig förr med bland annat konstnärer som La Bastardilla. La Bastardilla vill inte utge sitt namn och går heller inte gärna in på var hon bor eller sitt privatliv överhuvudtaget, hon är enbart känd under sitt artistnamn, för sina gatukonstverk och vill ha det så eftersom det hon sysslar med är – såklart – illegalt även i Colombia. Hennes konstverk är ofta stora och hon använder sig mycket av flytande men ändå tydliga mönster och ansikten Många av konstverken täcks till stor del av glitter, vilket tyvärr inte syns så bra på bilder.
– Jag har alltid gillat att rita, ända sedan jag var en liten flicka. Det var det enda jag ville göra. Att bli tecknare eller målare var ett självklart val men desto äldre jag blev desto mindre nöjd var jag med mina verk, det har alltid varit ett problem men växte sig bara starkare och starkare. En dag insåg jag att det inte var mina verk det var fel på utan underlaget och allt runt omkring.

Hur upptäckte du att just gatorna var det rätta forumet för dina konstverk?

– Jag har alltid gillat gatan, att planlöst ströva omkring på om kvällarna och att sova på om nätterna. Ju mer tid jag spenderade på gatan desto mer insåg jag att det var just där min konst borde vara. Jag kände en person som brukade måla på gatorna och hon introducerade mig och ledsagade mig under en period som blev ungefär 3 år.

Vad använder du dig av för att göra dessa konstverk?

– Det jag har till hands, vilket brukar vara tusch, latex, aerosol och så vidare. Men mest gillar jag glitter. Beroende på var jag gör mina konstverk behöver jag också vissa redskap som trappstegar eller byggnadsställningar.

Ja, dina konstverk brukar vara stora så jag förstår att du behöver det men hur lång tid brukar det ta för dig att göra dem?

- Ibland börjar jag mitt på dagen och slutar på kvällen, ibland tar det två dagar. En gång tog det så mycket som 5 hela arbetsdagar (jag var tvungen att ha mycket glitter) men då var underlaget ganska svårarbetat och jag ramlade av från trappstegen två gånger.
Verket som tog fem dagar här:

Bilder: La Bastardilla

Recension av "Playground Sweden"

Playground Sweden
Ivar Andersen, Kristian Borg, Sverker Ohlsson
Dokument Förlag & Distrubition

Betyg: 4

Förutom otroligt häftiga och vältagna bilder är den här boken fylld av fakta och är en perfekt introduktion till gatukonstens dunkla värld. Den presenterar de största inom kulturen och viktigaste med några undantag och det framgår inte om konstnärer som exempelvis Akay lämnats ute i presentationerna med flit eftersom han intervjuas senare i boken. Dessa intervjuer, där även andra gatukonstnärer uttalar sig är mycket intressanta och här man får verkligen an djupare bild av hur det hela är ett problematiskt problem i samhället, även om det inte framställs så något direkt problem. Dessa diskussioner blir ganska ensidiga eftersom det är just enbart gatukonstnärer som intervjuas så får man en mycket nyanserad och positiv bild av illegal konst i det offentliga rummet.

Det jag tycker är mest intressant är hur gatukonsten ställs i kontrast och som ett uppror mot all reklam i offentliga rummet. Att halva boken är på engelska är också ett smart drag av författarna för att nå ut till en eventuell intrenationell läsargrupp då gatukonstintresset är globalt.

Sanering

Tunnelvägg med bortsanerat klotter men med fläckar kvar.

Det finns flera olika sätt att få bort klotter från väggar men saneringsfirmorna använder sig oftast av kemikalier, högtryckstvätt eller torrsanering med till exempel bikarbonat som hjälp. Beroende på underlaget kan den sanerade ytan ibland målas om men är det direkt på betong blir det märken kvar efter klottret, om än mycket diskretare än tidigare. Saneringsfirmorna jobbar alltid på uppdrag, oftast från fastighetsägare eller kommunen. Då kommunen anlitat firman betalas saneringen alltså med skattepengar. Saneringsfirmor erbjuder även en tjänst som innebär att en vägg kan behandlas med anti-klottermedel och det betyder att färg från en sprayflaska eller spritpenna inte går in i själva väggen och kan därför saneras bort väldigt enkelt.

– Oftast får vi sanera på skolor då någon elev klottrat med spray på väggen. Sanering av klotter sker nästan varje dag och vad jag förstått begår nästan uteslutande unga dessa brott, säger Petter Jorman på Skadeteknik Örebro. Petter är mycket upprörd över klotter och dess utbredning i offentliga rummet.

Det är fläckarna från borttaget klotter som upprör många och som har startat debatten om huruvida det är lämpligt med sanering på betong där ”fläcken” inte målas över.

– Det blir fulare när graffitin tas bort än när den sitter uppe, säger Victoria Saade, 18 år, jag tror den enda riktiga lösningen är att måla över allt. Det vore bra om man kunde satsa på något bra gatukonstprojekt för unga, det skulle verkligen behövas i ett område som Varberga.

Varberga, där Victoria bor, är ett invandrartätt område utanför Örebro där klotter är vanligt på lägenhetsväggarna. Här finns inga dyra villor utan nästan uteslutande hyreshus som ser nästan likadana ut i hela området. Det tror Victoria kan vara en faktor till man börjar klottra.

– Ser det trist ut på en plats tror jag man kanske inte tycker att det gör så mycket om man skriver sin tag på en husvägg. Det är såklart slöseri på frustration och färg att göra det istället för att verkligen lägga ner tid på att göra något snyggt som livar upp och inte gör stadsbilden ännu fulare.

The Wall Project

Utkanterna av Bombay präglas av fattiga områden, kåkstäder som till det yttre ä gråa och trista. Dessa slumområden har blivit symboliska för Indiens klasskillnader och utbredda fattigdom.
I Bandra, Mumbai (formellare namn för Bombay) har filmaren Dhanya Pilo dragit igång ett annorlunda konstprojekt som kallas ”The Wall Project”. Det innebär att hon, med andra målar väggar runt om i Bandra, men detta har nu spridit sig till andra liknande områden. Väggarna som målas eller sprayas är ofta privata husväggar och dessa husägare är stolta över att få ha ett konstverk på just sitt hus, helst vill de ha ett självporträtt eller sitt namn och färgen ska gärna få täcka hela väggen, helst hela huset! Här ses det inte alls som vandalisering eller fult i någon bemärkelse, en attityd som tydligt skiljer sig från svenskars och andra västerlänningars traditionella syn på graffiti. Indiens lagstiftning runt graffiti ganska vag, det ligger liksom i en gråzon och därför är det svårt att arrestera någon som sysslar med det.

Dhanya Pilos tanke när hon drog igång projektet i början av 2008 var att det skulle vara en liten workshop, ett litet projekt men det har vuxit sig större och större och är näst intill ostoppbart. Allt detta på mycket kort tid, inom loppet av några månader hade projektet uppmärksammats av flera länder. Svenskar har varit speciellt intresserade av det; tre konststuderande från Malmö har besökt Indien och medverkande i projektet som del i sin utbildning och tv-programmet ”Kobra” har gjort inslag om det.

Konstverken i The Wall Project kan inte liknas vid klotter eller omotiverad vandalism utan ses enbart som konst och görs med engagemang och glädje.

Jag har varit i kontakt med kvinnan bakom projektet, Dhanya Pilo, som egentligen är filmskapare. Hon är glad och öppen och såklart väldigt konstintresserad, hon reser mycket och har kontakt med människor från hela världen. När vi hade mailkontakt befann hon sig i Italien för att filma lite. Hon tror att en av anledningarna till att The Wall Project blivit så populärt och graffitikonsten på eftertraktad att ha på sin vägg är att det skiljer sig från traditionell indisk konst ganska mycket men trots det inte vara heller typiskt västerländsk, den är lagom universell.

Alla bilder är tagna från The Wall Projects facebook.

Bilder

Ovanstående bild är tagen på Järntorget i Örebro sommaren 2008 och föreställer en gatukonstform jag tidigare aldrig stött på: broderi. Ett enkelt sådant, måhända men ändå utstickande och uppfinningsrikt.

Denna skyltbaksida finns i Karlstad i närheten av Gubbholmen och pryds av tre stycken pärlplattor föreställande Che Guevara; Adolf Hitler(i någon slags Simpsons-verison) och en version av svampen från "Super Mario". Det är en spännande och provocerande blandning av motivval. Dessa sticker ut så pass mycket att klottret under dem går helt obemärkt förbi och uppmärksammas knappt, liksom de vita klistermärkena.

Webside-tips!

På hemsidan http://www.streetartlocator.com/ kan man söka upp olika gatukonstverk världen över, utvecklas denna tjänst tror jag att det kanske kan utvecklas en slags turism kring gatukonsten. Vissa platser skulle kunna bli kända och därför mer besökta än andra på grund av extraordinär gatukonst på denna ort. Sidan är en community därdet går att registrera sig som medlem och dela sin stads konst med resten av världen.

Bilder

Två exempel på knitting, båda bilderna tagna i Sörby, Örebro sommaren 2008.

Jet Set Radio Future

I ”Jet Set Radio Future”, eller JSRF, som det med fördel förkortas, befinner du dig i ett ganska psykadeliskt Tokyo där ditt mål är att spraya graffiti i staden. Du kan välja att vara olika karaktärer, alla medlemmar i ett inlinesgäng, The GG's och du kämpar mot andra inlinesgäng, korrupta poliser och rena väggar genom att använda dig av just sprayfärg. Konceptet skiljer sig ganska dramatiskt från de mer traditionella tv-spelen som går ut att klara olika banor, skjuta sig fram eller lösa vissa uppdrag. Visserligen får man i JSRF uppdrag men de går ut på att spraya över andra gängs graffiti, hitta nya medlemmar till sitt gäng och annat relaterat till kulturen kring inlines/graffiti.

Spelet är skapat av Smilebit och finns endast tillgängligt till Xbox men är idag ovanligt och ganska svårt att få tag på. Det är en uppföljare till ”Jet Set Radio” men föregångaren fanns endast till konsollen Dreamcast och Game Boy Advance och slog aldrig igenom lika stort som JSRF gjort. Spelet har inte marknadsfört nämnvärt mycket men har blivit populär på grund av sin originalitet, häftiga grafik och galna undergroundmusik.

Eftersom ”Jet Set Radio Future” inte nämnvärt slagit igenom kommersiellt har det inte uppstått någon debatt kring det men jag kan tänka mig att många skulle störta över detta spel. I förtexterna förtydligar Sega att de inte förespråkar graffiti som vandalism, utan som en konstform och att de inte står för åsikterna som framkommer i spelet. Det görs inte många spel som detta riktat till rebelliska ungdomar, eller kanske gör ungdomar rebelliska. Andra spel som går ut på att mörda diskuteras ofta i media men det finns ingen direkt koppling mellan våldet på gatan och våldet i tvn, så varför skulle det vara annorlunda med graffiti? Det är det inte men JSRF är egentligen så mycket mer än graffiti, det ger en en negativ syn på polisen och etablissemanget, inte för att man tar andras liv utan för att man lever ut en stark ungdomskultur, i det här fallet inlines, graffiti och japansk punkrock. Det finns inga moraliska rätt och fel i denna kultur på samma sätt som att man inte tycker det okej att döda en människa.

Knitting

Det hörs på namnet vad det här handlar om – Stickning. Att sticka gatukonst har blivit allt med vanligt efter en TV-reklam från Pressbyrån som figurerade mycket i media 2004. Kritiker tyckte att med den uppmanade till skadestånd medan många hyllade den för sitt egna uttryckssätt och menade att den gav inspiration. Hur som helst har stickningar i olika glada färger och former synts allt mer i det offentliga rummet men man hajar fortfarande till när man väl får syn på en så kallad ”knitting”.
Knitting skiljer sig ofta från annan gatukonst som har något politiskt budskap, exempelvis mot storebrorsamhället eller för en viss ideologi. Knitting saknar helt det här och har därför en mjukare framtoning, som kanske är lättare för alla att godkänna. Föreställer en graffitisprayad vägg ett speciellt band eller politisk ståndpunkt blir den svårare att acceptera än om bara en liten stickad blomma sitter på en lyktstolpe.
I Örebro har det anordnats en knitting-grupp på en högstadieskola, men den finns inte kvar. Det visar hur detta småmysiga uttryckssätt är mer accepterat än andra som faller under samma genre – just graffiti.

Marie har sysslat med knitting i tre år nu och var med och startade knitting-gruppen på sin högstadieskola.
– Vi fick hjälp av vår syslöjdslärare med material och det var hon som lärde oss att sticka, berättar hon. De har satt upp sina verk på lyktstolpar lite runt om i Örebro men även klätt olika slags räcken. Några negativa kommentarer eller antydningar har flickorna i gruppen inte fått. – Alla tycker att det vi gör piggar upp och gör så att vi får en gladare och finare omgivning.Att det är olagligt tänker inte Marie på när hon sätter upp sina konstverk på lyktstolpar, utan ser det enbart som dekoration.
– Det jag sysslar med kan knappast kallas för vandalisering, jag gör ju konst för allmänheten, hur kan det vara samma sak? Min konst är uppskattad av de flesta, till och med min mormor ser inga fel i det trots att hon hatar klotter och brukar skriva insändare om det. Hur kan det vara förbjudet när min konst får sitta kvar i flera månader, när även saneringsfirmorna tycker att det är OK med knitting? Knitting är gatukonst och ska ses som konst i det offentliga rummet och inte vandalisering. Jag sätter inte upp stickningar för att förstöra utan för att göra samhället lite mysigare och lite vackrare. Dessutom är det mycket lättare att ta bort knitting än till exempel klotter eller graffiti gjord med sprayfärg, det behövs bara en sax och lite hat! Marie berättar om hur hon gillar att blanda färger och var som helst sätter upp sin konst.
– Jag brukar sticka en lagom lång stickning och sedan sy ihop den runt en stolpe eller var jag nu vill sätta den. Helst ser jag knitting på oväntade ställen, men har själv svårt att komma på dem. Det absolut bäst vore att se en del av ett hur inklätt i stickning!

Marie heter egentligen någonting annat.

Vem äger det offentliga rummet?

Såklart äger vi det offentliga rummet tillsammans, det är vi som befinner oss och lever här som individer i ett samhälle. Det är svårare att avgöra vem som har rätt att bestämma hur denna gemensamma plats ska se ut och smyckas. Vi alla har olika smak och preferenser, vissa kanske inte alls vill fräscha upp omgivningen, vissa föredrar gamla statyer och så finns det de som gillar gatukonst - den konst som är minst accepterad och ofta olaglig. Det är såklart svårt, för mig åtminstone, att räkna konst som vandalisering trots att denna konstform ses som det av lagen. Gränsen mellan klotter och gatukonst är såklart hårfin och svår att dra och det problematiserar en eventuell lagstiftning till gatukonstens fördel ännu mer.
Jag tycker inte man kan värdera en politikers konstsmak högre än en vandal med en sprayburk i höger hand, det är svårt för mig att godta att samhället inte ifrågasätter konstvärderandet i det offentliga rummet och vem som har rätten att kontrollera det. Inte heller är det hur många konstutbildningar du har i ryggsäcken som avgör hur du är lämpad att få ansvar att pynta omgivningen, eller? För så är det - att de som väl får i uppdrag att göra offentlig konst måste vara en ”konstnär” i akademisk eller ren allmän mening, även om du inte är utbildad konstnär måste du ha imponerande mycket erfarenhet av utställningskonst. Du kan knappast skriva i ditt CV att du pysslar med illegal gatukonst, hur estetisk den än må vara så är chansen otroligt liten att du får legalt tillstånd att till exempel måla en byggnad eller ställa ut på jippon så som ”Örebro Open Art”.
Och vi går mot ännu bistrare tider för de illegala gatukonstnärerna i och med storebror samhället. Kan du ses överallt är det svårt att uttrycka dig konstnärligt på ditt eget vis (vad det handlar om för många av dessa.) Moderaterna har uttryckt att det är detta vi vill sträva mot: minskad brottslighet. När frågan är så komplex och man kriminaliserar människor som vill verka som konstnärer i det offentliga rummet kanske det mer är frihetsberövande man sysslar med och inte brottsförebyggande åtgärder.

På Kungsgatan i Örebro sitter det två konstverk gjorda av mosaik och de föreställer två tv-spelsfigurer från Nintendos ”Super Mario”. De har fått sitta där i flera år just för att allmänheten anser att de är ”konst” i någon slags godkänd bemärkelse. Jag vet inte om det beror på att de är så skickligt gjorda eller så estetiskt tilltalande men när allt kommen omkring representerar de en minoritet av den illegala offentliga konsten som samhället godkänner. På gallerian och bostadshuset Krämaren, även den i Örebro, sattes det upp en pärlplatta med The Clash-sångaren Joe Strummer som motiv under våren 2007. Redan nästa dag var den bortsanerad. Jag kan inte se någon skillnad i vare sig estetiken eller det rent tekniska arbetet mellan dessa två konstverk – och ja, de är och var verkligen konstverk bägge två – så hur kan samhället eller de som bestämmer vad som ska saneras bort göra det. Samtidigt är det såklart bra att klotter saneras bort, men återigen är det svårt att dra en gräns mellan klotter och gatukonst och vem ska i så fall dra den gränsen?